Efter två år, dels i Schweiz och dels i Finland, är Diana Lundvall, 25, tillbaka i Örebro Volley. En spännande spelare som återvänder med erfarenheter både från proffslivet och EM-slutspelet med landslaget förra sommaren.

Vad säger då Diana själv om de senaste åren och om återkomsten till Örebro?

Tillbaka i Örebrotröjan efter två år som heltidsspelande, dels i Scweiziska ligan och dels i finska ligan. Berätta lite om dina upplevelser, hur var det att få spela på heltid och bara fokusera på volleybollen?

Det har varit riktigt skönt att bara fokusera på att maximera förutsättningarna för att var så bra på planen som möjligt. Jag har faktiskt jobbat/pluggat lite på distans i kombination bara för att ha något mer att bryta vardagen med. Men det är ju en ren lyx att inte behöva stressa från jobb/skola till gymmet eller hallen. Min säsong i Schweiz var under pandemin, vilket gjorde att livet blev begränsat, matcherna spelades utan publik, det var lockdowns av restauranger etc och att resa runt i landet fanns inte på kartan. Lite snopet när man ändå bodde i Genève. Rent volleybollmässigt en riktigt bra liga med många internationella spelare, i Genève Volley var vi tre proffs. I Finland var jag ensam utlänning, vilket automatiskt gav mig ett stort lass att dra. Jag blev lagets go-to spelare, en roll som kändes naturlig med tiden. Också en bra liga, något jämnare generellt skulle jag säga. Jag är väldigt nöjd med dessa två säsonger utomlands, ffa det senaste.

Utöver de två åren hann du ju även vara högst delaktig i landslagets framgång i EM-slutspelet förra sensommaren. Vad minns du från det?

EM var en galen upplevelse i sig. Det var mäktigt att stå på andra sidan mot spelare som man sett upp till eller följt på tv. Lagandan och sammanhållning var något extra under turneringen, äntligen hade vi tillsammans tagit oss till EM som vi haft som mål under flera flera år. Spänningen, adrenalinet och glädjen mot Bulgarien framför flera tusen i kvartsfinalen kommer alltid vara ett av mina bästa volleyboll minnen.

Så med en hel del erfarenheter återvänder du nu till Örebro Volley. Vad tycker du själv är skillnaden mellan volleybollspelaren Diana årgång 19-20 och Diana årgång 22-23?

Oj, det är mycket som har hänt. Jag har vuxit både i mitt spel men även stärkt det mentala. Jag är fortsatt aggressiv men har blivit smartare i mina val i anfall och har fler verktyg. Mitt mottag är mycket mer stabilt, jag har en spinnserve och jag har blivit en bra coach för mig själv.

Säsongen 19-20 avbröts ju bryskt av pandemin precis när slutpslet skulle påbörjas, ett slutspel som låg lite öppet för Örebro Volley efter bl.a.stark seger i Grand Prix. Under åren du varit borta har det blivit brons 20-21 och silver 21-22. Vad tror du krävs för att ÖV äntligen ska kunna ta det där efterlängtade guldet igen? Senast var ju 2008, det börjar bli många år sedan!

Det krävs att vi har ett lag med samma vision, 12-14 spelare som är villiga att göra det jobb som krävs både på och utanför plan för att maximera prestationen. Sen handlar det såklart om den rent volleybollmässiga nivån, den är svår att mäta innan man har sett de andra lagen. Men såhär långt känns det som att vi har en stark trupp.  Jag tror på ett snabbt och aggressivt spel!

Säger Diana, som förstås blir en nyckelspelare i Örebro Volley årgång 22-23!

Bild: Klubben

/ Klubben